Hans Corell ambassadör och f.d. undergeneralsekreterare för rättsliga frågor och Förenta Nationernas rättschef höll ett invigningstal vid den friluftskonsert som tillägnades Dag Hammarskjöld på hundraårsdagen av hans födelse.

Vänner,

“Då och då kommer en människa med exceptionell förmåga att tala eller uttrycka känslor och behärskad av den sanna övertygelsen att förmedla ett budskap till världen som gestaltar gamla sanningar på ett sådant sätt att de biter sig fast i civiliserade människors samvete och driver mänskligheten framåt en smula i en landvinning som aldrig helt skall gå förlorad.”

Citatet är hämtat ur ett tal av Elihu Root när han accepterar Nobels fredspris för år 1912. Elihu Root hade varit Förenta Staternas utrikesminister.

År 1961 tilldelades Nobels fredspris en man på vilken denna beskrivning passar perfekt: Dag Hammarskjöld. Naturligtvis kom han också med nya sanningar. Priset delades ut postumt. Förenta Nationernas generalsekreterare Dag Hammarskjöld, hade den 17 september 1961 omkommit i en flygolycka i Ndola i Afrika.
Vi firar i år hundraårsdagen av Dag Hammarskjölds födelse genom olika manifestationer i Sverige och på andra håll. Vår samling i kväll är en av dessa.

Vad skulle Dag Hammarskjöld ha önskat att man skulle säga i kväll – under en kort stund i början av något som vi kallar Världens Musikfest? En sak är säker: Han skulle inte ha önskat att uppmärksamheten riktats mot hans egen person.

Detta gäller så mycket mera som vår konsert hålls kvällen innan en workshop inom ramen för Tällberg Forum som skall diskutera frågan ”Hur i hela världen ska vi kunna leva tillsammans?”

Dag Hammarskjöld var en framstående och mångsidig person. Han fann styrka i många källor: naturen, religionen, litteraturen, poesin, konsten, musiken. Hans egen strävan genom åren att skriva poesi återspeglas i hans ”Vägmärken”. På engelska ”Markings” eller ”Waymarks” som en del av oss föredrar.

Att läsa och skriva poesi var en viktig inspirationskälla för Dag Hammarskjöld. Några få rader ur en dikt gör ofta att större intryck på det mänskliga sinnet än den vanliga prosan i en essä eller roman.

Kan man då tänka sig ett bättre sätt att hedra Dag Hammarskjölds minne vid detta tillfälle än att reflektera över ett av hans Vägmärken? Låt oss därför bli stilla ett ögonblick och fundera över följande rader:

“Öppenheten för livet ger en blixtlik insikt i andras livssituation. Ett krav: att från känslostinget driva problemet till en klart fattad intellektuell gestaltning – och handla därefter.”

På engelska – min egen översättning:

“Openness to life grants a swift insight – like a flash of lightning – into the life situation of others. A must: to force the problem from its emotional sting into a clearly conceived intellectual form – and then act accordingly.”

Hur skall detta Vägmärke förstås i dag? Hur skall vi som har samlats här i Sammilsdal förstå det?

”Öppenheten för livet.” Iakttar vi världen omkring oss med tillräckligt intresse och tillräcklig öppenhet? Är vi beredda att informera oss också i frågor som inte direkt eller omedelbart angår oss – eller vår generation? Är vi tillräckligt mottagliga? Kan vi inte alla göra en bättre insats?

”Blixtlik” är ett ovanligt men mycket uttrycksfullt ord på svenska som är svårt att översätta. Vad som kommer i tankarna är bilden som dröjer sig kvar några ögonblick på näthinnan när någonting har lysts upp av en blixt i ett nattligt åskväder. Ett skarpt, närmast smärtsamt intryck, följt av betraktarens försök att återkalla bilden när han eller hon på nytt omsluts av mörkret.

Vad är det Dag Hammarskjöld vill att vi skall se – och sedan återkalla inför vårt inre öga? ”Andras livssituation!” Vi ställer frågan igen: Är vi tillräckligt öppna för att bry oss om andra? Eller är vi alltför självcentrerade? Kanske är vårt största problem i dag att vi översvämmas av intryck. Det är svårt att smälta allt detta. Men det är ingen ursäkt för passivitet.

Ett annat dilemma är att våra sinnesintryck beror på det sätt på vilket händelser återges av media. För några månader sedan inträffade en stor katastrof kring Indiska Oceanen. Tsunamin! Tusentals omkom. Många av offren kom från andra delar av världen, även Sverige, där de flesta människor aldrig hört talas om något sådant som en tsunami.

Katastrofens omfattning, förmedlad genom televisionen, orsakade en våg av sympati gentemot offren – vilket var helt naturligt. Men varför är det så svårt att få fram samma stöd för offren för HIV-AIDS, malaria, hungersnöd, förorenat vatten och alla andra umbäranden som varje år skördar offer som i antal motsvarar åtskilliga sådana tsunamis? Kanske är det svårt för oss att förstå och inse vad som händer – ständigt och med förödande konsekvenser för mänskligheten – medan vi strävar på med våra egna liv.

Och nu till imperativet: ”Ett krav!” För Dag Hammarskjöld var kravet självklart och en bekräftelse både på hans personlighet och den tradition i vilken han uppfostrats: de höga ideal som en rättrådig tjänsteman skall uppfylla – ämbetsmannatraditionen!

Budskapet från Dag Hammarskjöld är klart: Likgiltighet är oacceptabel!

”Att från känslostinget driva problemet”, fortsätter han. Återigen ett färgstarkt uttryck för vad vi alla upplever när någonting berör oss. Den omedelbara och intensiva smärtan, som när man blir stungen av en insekt. Budskapet är att vi inte får tillåta oss att förlora fattningen eller tappa fokus. I stället måste vi göra en ansträngning, brottas med problemet och tvinga det ”till en klart fattad intellektuell gestaltning”, som Dag Hammarskjöld uttrycker det.

Hur detta förstås beror, tror jag, på vår egen situation. Vilken kapacitet har jag? Vilken ställning? Är det något jag kan göra för att at itu med problemet? Har jag ett yrke som gör att jag kan erbjuda mina tjänster? Kan jag engagera mig och arbeta med andra för att hjälpa till med att lösa problemet? Skall jag gå med i en förening eller kanske i ett politiskt parti för att påverka utvecklingen? Kan jag bidra med pengar?

Och slutligen, när vi har betvingat problemet på detta sätt och kanske klarat ut vad vi kan göra får vi inte låta saken bero. Vi måste genomföra det vi kommit fram till. ”Och handla därefter”, som Dag Hammarskjöld avslutar.

Att reflektera över ett Vägmärke är givetvis en personlig sak. Kanske skulle dina reflektioner skilja sig från mina? Det spelar ingen roll. Huvudsaken är att vi engagerar oss i frågor som angår mänskligheten – andra människor. Vi måste göra det för att kunna leva tillsammans på jorden.

Det som är mest angeläget för oss är att upprätthålla internationell fred och säkerhet – nu också hotade av terrorism och gränsöverskridande brottslighet. Här har Förenta Nationerna huvudansvaret. Men vi måste också bekämpa fattigdom, sjukdom och andra lidanden. Vi måste stärka mänskliga rättigheter, rättsstaten och jämställdhet mellan könen. Vi måste se till att livet på jorden är hållbart. Vi skattar jordens resurser kraftigt och måste komma tillsammans för att lösa de problem som möter oss – och kommande generationer.

Några av oss har samlats här för att delta i Tällberg Forum. Detta kan ses som ett svar på uppmaningen i Vägmärket. Andra är här av annat skäl. Förhoppningsvis har ditt intresse och din nyfikenhet väckts av detta Vägmärke. Fortsätt att reflektera över Dag Hammarskjölds Vägmärken och hjälp till att åstadkomma en förändring i framtiden!

Tack för att du lyssnat! Låt oss nu lyssna till musiken – det språk som alla kan förstå!

Hans Corell, Sammilsdalsgropen, Leksand 050729